Såsom ni själv yttrat, är en förklaring emellan oss nödvändig; den skall äga rum redan i dag, om ni så vill. Jag rider ut och befinner mig ifrån tolv till ett i Boulognerskogen allé de la muette. Jag behöver icke säga er, herr greve, att jag skulle vara förtjust att få råka er där. Vad vittnen beträffar, så är min tanke, fullkomligt i överensstämmelse med er, att de icke behövas vid detta första möte.
För att hava besvarat varje punkt av ert brev, återstår mig endast att tala om mina känslor för er. Jag skulle uppriktigt önska, att dem jag hyser för er kunde ingivas av mitt hjärta; olyckligtvis förestavas de av mitt samvete. Alfred de Nerval.
Sedan detta brev var skrivet och avskickat, gick jag
ner till min mor. Hon hade verkligen underrättat sig,
om icke något bud från greve Horace anlänt, och
genom det svar, hon av betjäningen erhållit, fann jag
henne mera lugn. Gabriele hade begärt och fått
tilllåtelse att stanna på sitt rum. Efter frukosten
framfördes min häst, såsom jag tillsagt. Mina anordningar
hade blivit iakttagna, sadeln var försedd med hölster.
Jag dolde där ett par ypperliga duellpistoler, laddade
med kula; jag hade ej förgätit, att greve Horace
aldrig for ut obeväpnad.
Jag var på det utsatta stället klockan en kvart över elva, så stor hade min otålighet varit. Jag red allén fram, utmed hela dess längd; då jag vände om, varseblev jag en ryttare vid motsatta ändan. Det var greve Horace, Knappt hade vi igenkännt varandra, förrän vi båda sprängde fram i galopp och möttes i mitten av allén. Jag märkte, att han, i likhet med mig, hade pistolhölster i sadeln.
»Ni ser», yttrade greven, i det han hälsade mig artigt och med smålöjet på läpparne, »att min önskan att träffa er var lika ivrig som er egen; ty vi hava bägge kommit för tidigt.»
»Jag har rest hundra lieues på ett dygn, herr greve,
