togs till tjugu steg; gränsen utmärktes för var och en av oss genom en annan laddad pistol, så att vi kunde på samma sätt fortsätta striden, om ingendera av de första kulorna bleve dödlig.
Lyckan gynnade greven två gånger å rad; han fick både rättighet att välja plats och att skjuta först. Han gick genast och ställde sig mitt emot solen, och valde sålunda frivilligt den sämsta platsen. Jag gjorde honom uppmärksam därpå; men han bugade sig och svarade, att, då ödet givit honom rätt att välja, ville han behålla det ställe han valt. Jag gick att intaga min på utsatt håll.
Sekundanterna laddade våra vapen; jag hade således tid att noga betrakta greven, och jag bör tillstå, att han bibehöll oavlåtligt den lugna och kalla hållning, som utmärker en verkligt tapper man; icke en åtbörd, icke ett ord undföll honom, som förtjänade en anmärkning. Snart framträdde vittnena, räckte oss var sin pistol, lade den andra vid våra fötter och avlägsnade sig. Då förnyade greven för andra gången sin uppmaning till mig, att skjuta först; för andra gången avslog jag det. Vi bugade oss bägge för våra sekundanter; därefter beredde jag mig att uthärda elden, drog mig tillsammans så mycket som möjligt och betäckte nedre delen av ansiktet med pistolkolven, så att pipan sträckte sig nedåt bröstet i öppningen mellan framarmen och axeln. Jag hade ej väl hunnit taga detta förslktighetsmått, förrän vittnena hälsade oss i sin ordning, och den äldsta gav signal med orden: »Låt gå, mina herrar!» — I samma ögonblick såg jag blixten och hörde knallen av grevens pistol, och kände en dubhel skakning i bröstet och armen; kulan hade träffat mot pistolpipan, studsat och slagit in uti min axel. Greven syntes förundrad över att ej se mig falla.
»Ni är sårad?» sade han och tog ett steg framåt.
»Det gör ingenting», svarade jag och fattade pistolen med vänstra handen. »Nu är det min tur, min herre.» — Greven bortkastade den avskjutna pistolen, tog upp den andra och ställde sig åter på sin plats.
