142
Jag siktade långsamt och lugnt, och gav eld. Jag trodde i början att jag icke träffat; ty han stod kvar orörlig, och jag såg honom höja den andra pistolen; men innan mynningen kom i jämnhöjd med mig, angreps han av en konvulsivisk darrning, släppte vapnet, försökte att tala, uppkastade en mun full med blod och nedföll död till marken. Kulan hade genomborrat bröstet.
Sekundanterna närmade sig först greven; därefter kommo de till mig. Ibland dem var en fältläkare; jag bad honom egna sin omsorg åt min motståndare, som jag ansåg svårare sårad än jag.
»Det är förgäves», sade han och skakade huvudet; »han behöver ej mer någons omsorger.»
»Har jag handlat som en man av heder, mina herrar?» frågade jag.
De bugade sig jakande.
»Då, herr doktor, om ni vill vara så god», sade jag och avtog min rock, »och lägga någonting aldrig så litet på denna rispa, för att stämma blodet; ty jag måste genast resa tillbaka.»
»Apropos», sade den äldste av officerarne, då kirurgen slutat förbinda mig, svart skall man låta föra liket efter er vän?»
»Rue de Bourbon n:r 16», svarade jag, mot min vilja småleende över denne hedersmans naivitet, »till hotell de Beuzeval.»
Med dessa ord kastade jag mig upp på min häst, vilken tillika med grevens hölls av en husar, betygade dessa herrar ännu en gång min tacksamhet för deras benägna bistånd, tog avsked och galopperade tillbaka till Paris.
Det var hög tid att komma åter; min mor var i förtvivlan. Då hon ej sett mig nedkomma till frukosten, hade hon gått upp på mitt rum och i en av lådorna i min byrå funnit det brev, jag skrivit till henne.
Jag slet det ur hennes händer och kastade det på elden, tillika med det som var ämnat åt Pauline; därefter
