ville göra motstånd; men Pauline tryckte min hand och sade med svag röst:
»Gå!»
Jag lydde. På åtta dygn hade jag ej tagit någon vila; jag lade mig; och något lugnad över hennes tillstånd, föll jag i en sömn, den jag behövde nästan lika väl som hon.
Den inflammatoriska sjukdomen försvann småningom, och efter tre veckor återstod endast en stor svaghet; men under denna tid hade det kroniska lidande, varav Pauline redan ett år förut varit hotad, gripit omkring sig. Doktorn tillstyrkte oss samma medel, som förra gången botat henne, och jag beslöt att draga fördel av de sista vackra dagarna på året, för att med henne taga vägen genom Schweiz till Neapel, där jag ville tillbringa vintern. Jag meddelade Pauline detta förslag; hon smålog sorgset över det hopp, jag satte till denna resa, och samtyckte med ett barns undergivenhet till allt. I första dagarne av september avreste vi till Ostende. Vi genomforo Flandern, följde Rhen uppför till Basel, besökte Bern och Neufchatelersjön och dröjde några dagar i Genève. Därefter gick resan vidare genom Oberland över Brunig, och vi kommo från Altdorf, då du mötte oss i Fruelen, vid stranden av sjön, som skiljer de fyra kantonerna.
Du förstår nu, varför vi ej kunde invänta dig. Pauline hade, då hon såg din avsikt att begagna vår båt, frågat mig efter ditt namn och erinrat sig, att hon flera gånger träffat dig dels hos grevinnan M—, dels hos prinsessan Bel… Vid blotta föreställningen att befinna sig tillsammans med dig, antog hennes ansikte ett sådant uttryck av fruktan, att jag förskräcktes däröver och befallde roddarne att genast lägga ut, evad du än kunde tänka om min ohövlighet.
Pauline lade sig på bottnen av farkosten, jag satte mig bredvid henne, och hon lutade sitt huvud mot mitt knä. Det var nu jämnt två år sedan hon lämnade Frankrike, på samma sätt sjuk och stödd mot mig. Under hela denna tid hade jag troget uppfyllt min ingång-
