148
na förbindelse. Jag hade vakat över henne såsom en bror, jag hade vördat henne som en syster; alla mina omsorger hade gått ut på att bespara henne en smärta eller förskaffa henne ett nöje; alla mina önskningar hade vänt sig kring hoppet att en dag älskas av henne. När man länge levat tillsammans med en person, gives det föreställningar som på samma gång uppstå hos bägge. Jag såg hennes ögon fuktas av tårar; hon drog en suck och tryckte min hand, som hon höll mellan sina.
»Vad ni är god!» sade hon.
Jag spratt till, då jag hörde henne så direkt besvara min tanke.
»Tycker ni att jag gjort vad jag bort göra?» sade jag.
»O, ni har för mig varit min barndoms skyddsängel, som för ett ögonblick vikit ifrån mig, men som Gud återskänkt mig under namn av bror!»
»Nåväl, till belöning för denna hängivenhet, vill ni icke göra någonting för mig?»
»Ack, vad kan jag nu göra för er lycka?» sade Pauline. »Älska er? Alfred, i åsynen av denna sjö, av dessa berg, av denna himmel, av hela denna sublima natur. inför Gud, som skapat den, ja, Alfred, jag älskar er! Jag låter er ej veta något nytt, då jag säger er detta.»
»O, ja, ja, jag vet det», svarade jag; »men det är icke nog att älska mig, hela er tillvaro måste vara fästad vid min genom oupplösliga band. Det beskydd, ni tillåtit mig som en gunst, måste bliva min rättighet.»
Hon smålog sorgset.
»Varför småler ni så där?» frågade jag.
»Emedan ni alltid tänker på den jordiska framtiden, jag på den himmelska.»
»Huru!» sade jag.
»Inga illusioner, Alfred; de göra olyckan bitter och oläklig. Om jag bibehållit någon illusion, tror ni ej att jag givit min mor tillkänna, att jag ännu levde? Men då skulle jag än en gång behövt lämna min mor och er, och det hade varit för mycket. Också har jag på för-
