150
förflöt mellan den dag, då vi mötte dig i Pfeffers, och den, då du från terrassen av ett värdshus vid Lago Maggiore nedsläppte en orangebukett i vår vagn, denna sista månad skall alltid föresväva mitt sinne, såsom för profeten dessa syner av de änglar, vilka uppenbarade dem Guds ord.
Vi anlände sålunda till Arona. Ehuru tröttad av resan, tycktes Pauline här så livas av dessa fläktar utav Italiens vind, att vi endast stannade för en natt ty hela mitt hopp berodde nu på att upphinna Neapel. Emellertid var hon följande dagen så sjuk, att hon ej kunde stiga upp förrän ganska sent, så att jag, i stället för att fortsätta resan i vagn, tog en båt till Sesto Calende. Vi gingo ombord klockan fem på aftonen. I samma mån, vi närmade oss, sågo vi i det sista varma och purprade solljuset den lilla staden liggande vid foten av sina kullar, och över dessa kullar härliga lunder av oranger, lagrar och myrtenträd. Pauline betraktade dem med en förtjusning, som ingav mig något hopp, att hennes tankar voro mindre dystra.
»Ni tänker, att det skulle vara bra ljuvt att leva i detta härliga land?» frågade jag henne.
»Nej», svarade hon; »jag tänker, att det skulle vara mindre smärtsamt att dö här. Jag har alltid drömt mig gravarna så», fortfor Pauline, »liggande mittuti en doftande trädgård, omgiven av träd och blommor. Hos oss sysselsätter man sig icke nog med dessa sista hemvist för dem vi älska; vi pryda deras bädd för en dag och glömma deras vilorum för evigt! Om jag dör före er, Alfred, återtog hon småleende, efter en stunds tystnad, »vore ni nog ädelmodig att, även efter döden, fortsätta de omsorger, ni ägnat mitt liv, skulle jag önska att ni erinrade er vad jag nu sagt.»
»O, Pauline! Pauline!» utbrast jag, slöt henne i mina armar och tryckte henne konvulsiviskt till mitt bröst, »tala icke så; ni dödar mig!»
»Nåväl, nej!» svarade hon; »men jag ville en gång säga er detta, min vän, ty jag vet att, om jag en gång sagt det, så glömmer ni det aldrig. Nej, ni har rätt;
