hand haft medlidande med mig själv och berövat mig en stor glädje, för att spara mig en ytterlig sorg.»
Jag gjorde en bedjande åtbörd.
»Jag älskar er, Alfred», upprepade hon; »jag skall omsäga detta ord, så länge min mun kan uttala en stavelse. Fordra ej något mera av mig; och se till att jag kan gå hädan med ett rent samvete.»
Vad kunde jag säga, vad kunde jag göra mot en sådan övertygelse? Taga Pauline i mina armar och gråta med henne över den sällhet, som Gud kunnat beskära oss och över den olycka, som ödet gav oss.
Vi uppehöllo oss några dagar i Luzern, och foro därifrån till Zürich, samt vidare utför sjön till Pfeffers. Här ämnade vi dröja en vecka eller två; jag hoppades att det varma vattnet skulle medföra någon nytta för Pauline. Vi gingo att besöka den ymniga källan, varpå jag grundade denna förhoppning. Återkomna därifrån mötte vi dig på den trånga bron i den dystra grottan. Pauline nästan rörde vid dig, och detta nya sammanträffande förorsakade henne en sådan sinnesrörelse, att hon ville resa omedelbart därefter. Jag vågade ej sätta mig däremot, och vi togo genast vägen till Kostniz.
Jag kunde ej längre tvivla själv; Pauline försvagades synbart. Du har aldrig erfarit och skall, jag hoppas det, aldrig erfara denna gräsliga pina, att känna ett hjärta, som man älskar, långsamt upphöra att klappa under sin hand, att varje dag, med fingret på pulsen, räkna dess ökade feberslag, och att säga vid sig själv, varje gång man i en blandad känsla av kärlek och smärta trycker detta tillbedda väsende till sitt bröst: kanhända om en vecka, om fjorton dagar, om en månad, skall detta Guds verk, som nu lever, tänker och älskar, vara ett stelnat lik, utan liv och känsla!
Pauline åter tycktes, ju mera tiden för vår skilsmässa syntes nalkas, för dessa sista ögonblick hava samlat alla sitt snilles och hjärtas skatter. Utan tvivel spridde min kärlek ett poetiskt skimmer över denna hennes levnadsafton; men, ser du, denna månad, som
