152
betraktar er, för att se er så mycket som möjligt… Jag betraktar er, emedan jag älskar er!»
Jag tog hennes huvud och lade det mot min axel. Vi förblevo en timma på detta sätt, varunder jag kände hennes flämtande andedräkt fukta min kind och hennes hjärta slå emot mitt bröst. Slutligen försäkrade hon, att hon kände sig bättre, och bad mig avlägsna mig. Jag steg upp, för att göra henne till viljes, och efter vanan förde jag min mun till hennes panna, då hon kastade sina armar kring min hals och tryckte sina läppar mot mina, mumlande i en kyss: »Jag älskar dig!» Sedan nedföll hon med huvudet på kudden. Jag ville omfamna henne; men hon sköt mig sakta undan och sade, utan att öppna ögonen: Lämna mig, min Alfred; jag älskar dig!… Jag mår bra… jag är lycklig!»
Jag gick ut ur rummet; jag hade ej kunnat stanna kvar i det tillstånd av exaltation, varuti denna feberaktiga kyss försatt mig. Jag gick in till mig och lämnade dörren på glänt, för att vid minsta buller skynda in till Pauline. Sedan, i stället för att lägga mig, avtog jag min rock och öppnade fönstret, för att hämta frisk luft.
Balkongen i mitt rum vette åt dessa förtjusande trädgårdar, som vi sett ifrån sjön, då vi närmade oss till Sesto. Mitt ibland citron- och lagerlundarne skimrade i månskenet några bildstoder, vita som vålnader. Jag stirrade så länge på en av dem, att min syn villades, och jag tyckte mig se den livas och vinka med handen, pekande på jorden. Snart blev denna synvilla så stor, att jag trodde mig höra den kalla mig. Jag tryckte händerna mot pannan, ty jag tyckte mig bliva vansinnig. Mitt namn, för andra gången uttalat med en ännu mera klagande röst, ryckte mig ur denna dröm; jag gick in i rummet och lyssnade. För tredje gången nådde mitt namn, ehuru svagare, mina öron. Rösten kom från rummet bredvid, det var Pauline, som ropade; jag störtade in till henne.
Ja, det var hon… hon själv, döende, och som ej
