Hoppa till innehållet

Sida:Pauline 1910.djvu/157

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
153

velat uppgiva sin anda ensam; och då jag ej svarade henne, hade hon i sin dödskamp stigit upp från sin bädd, för att söka mig. Hon låg på knä uppå golvet. Jag störtade fram till henne och ville fatta henne i mina armar. Hon tecknade åt mig, att hon hade någonting att fråga; men som hon ej förmådde tala och kände döden nalkas, fattade hon min skjortärm, slet upp den med händerna och blottade det knappt igenläkta såret, vilket jag tre månader förut fått genom greve Horaces kula, visade med fingret på ärret, utstötte ett skri, föll baklänges och tillslöt ögonen.

Jag bar henne till sängen och hann endast trycka mina läppar mot hennes, för att emottaga hennes sista andetag och ej förlora hennes sista suck.

Paulines vilja blev efterföljd. Hon vilar i en av dessa trädgårdar, som behärska sjön, omgiven av orangernas doft och i skuggan av myrten- och lagerskogar.

»Jag vet det», svarade jag; »ty jag anlände till Sesto fyra dagar efter sedan du lämnat det, och jag har bett på hennes grav, utan att veta vem den inneslöt.»