»Och får man veta orsaken till detta envig?»
»Förlåt mig, bäste Grisier; men hela denna historia är ännu en hemlighet. Längre fram skall ni få del därav.»
»Pauline?» viskade jag.
»Riktigt», svarade han.
»Och det är säkert, att vi få veta den?» sade Grisier.
»Mycket säkert», återtog Alfred; »och beviset är, att Alexander superar hos mig i afton, samt att jag då vill förtälja den för honom, så att en vacker dag, då det icke gives något hinder för dess yppande, får ni läsa den i någon bok (med titel Contes bleus eller Contes bruns). Hav därför tålamod intill dess.»
Grisier måste finna sig därvid, och Alfred förde mig hem till sig, enligt sitt anbud och berättade mig historien om Pauline.
Nu har det enda hindret upphört, som fanns för dess allmängörande. Paulines mor är död, och med henne har det namn utslocknat, som bars av denna unga flicka, vars levnadshändelser tyckas vara lånade från tider och förhållanden, helt olika dem, varuti vi nu leva.
ANDRA KAPITLET.
STORMEN.
»Du vet», sade Alfred, »att jag studerade målarkonsten, då min hederlige onkel dog och lämnade min syster och mig vardera 30,000 livres i ränta.»
Jag böjde ned huvudet, dels för att uttrycka att detta var mig bekant, dels av vördnad för den mans minne, vilken gjort en så god gärning, då han tog avsked av denna världen.
»Därefter», fortfor berättaren, »betraktade jag konsten endast såsom ett angenämt tidsfördriv och be-
