slöt att resa för att se Skottland, Alperna och Italien. Jag vidtog nödiga förberedelser med min notarie och for till Havre, i avsikt att börja mina vandringar i England.
I Havre möttes jag av en underrättelse, att Dauzats och Jadin uppehöllo sig på andra sidan om Seinen, i en liten by benämnd Trouville. Jag ville icke lämna Frankrike, utan att säga farväl åt dessa tvenne atelierkamrater, utan tog en paketbåt och var två timmar därefter i Honfleur, samt tidigt följande dagen i Trouville; men olyckligtvis hade de rest aftonen förut.
Du känner denna lilla hamn med sin befolkning av fiskare; det är en av de mest pittoreska inom Normandiet. Jag kvarblev här flera dagar, vilka jag använde att bese omgivningarna, och om aftnarna satt jag vid brasan hos min vördnadsvärda värdinna, madame Osscraie, och avhörde berättelser om de sällsamma händelser, vilka sedan trenne månader tillbaka tilldrogo sig i departementerna Calvados, Loiret och la Manche. Frågan var om röverier, vilka begingos med en beundransvärd djärvhet och skicklighet: resande hade försvunnit emellan byarna Buisson och Salennelly, och man hade sedan återfunnit postiljonen med förbundna ögon fängslad vid ett träd, postvagnen stående på landsvägen och hästarna i allsköns ro betande på en närbelägen äng. En afton, då general-uppbördsmannen i Caën gav en supé för en ung man från Paris, vid namn Horace de Beuzeval jämte två av hans vänner, vilka kommit för att tillbringa jakttiden hos honom på slottet Burcy, vid pass 15 lieues avlägset från Trouville, hade man uppbrutit hans kassakista och borttagit en summa av 70,000 francs. Slutligen hade uppbördsmannen i Pont-l'Éveque, som reste för att i Lisieux avlämna 12,000 francs, funnits mördad, och hans lik, som blivit kastat i Touques, men av den lilla floden uppvräkts på stranden, var det enda som upptäckte mordet, vars upphovsmän likväl förblevo alldeles okända, trots verksamheten hos den parisiska polisen, vilken, oroad
