Hoppa till innehållet

Sida:Pauline 1910.djvu/24

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

20

en annalkande storm. I detsamma förändrades havets utseende, och ifrån grönt blev det askgrått. Jag såg utåt sjön, Himlen, som var höljd av svarta, sammanpressade moln, fårades av en ljungeld, och jag slöt därav, att jag ej hade ett ögonblick att förlora. Vinden hade, såsom jag hoppades då jag seglade ut, vänt sig med solnedgången. Jag spände upp mitt lilla segel och strävade rakt på Trouville, samt höll kusten klar, för att, i händelse av fara, låta båten driva upp på densamma. Men jag hade knappast seglat en fjärdedels mil, förrän mitt segel började fladdra emot masten. Jag tog genast ned den, ty jag misstrodde detta skenbara lugn. Jag gjorde rätt, ty inom få ögonblick korsade flera stormbyar varandra, havet började brusa, och en åskknall lät höra sig. Detta var ej en varning att förakta; ty orkanen närmade sig med en fart av den snabbaste kapplöpare. Jag klädde av mig rocken, fattade årorna och började ro emot stranden.

Jag hade nära två lieues fram till densamma; lyckligtvis var det vid flodtiden och ehuru vinden låg emot, eller rättare sagt det var icke någon egentlig vind, utan endast byar, som korsade varandra i alla riktningar, drev sjögången mig fram emot stranden. Jag å min sida gjorde underverk i att ro av alla krafter; emellertid gick stormen fortare och upphann mig slutligen. Till råga på motgången började natten inbryta; likväl hoppades jag komma i land, innan det blev alldeles mörkt.

Jag tillbragte en förfärlig timma. Min båt kastades som ett nötskal och följde alla vågornas rörelser samt steg och föll med dem. Jag rodde oupphörligt; men då jag snart fann, att jag förgäves uttömde mina krafter, och förutsåg den händelse, att jag skulle nödgas rädda mig med simmande, lossade jag årorna och kastade dem i bottnen av farkosten bredvid masten och seglet, och med undantag af underkläderna och linnet, befriade jag mig från allt, som kunde hindra mina rörelser. Två eller tre gånger höll jag på att kasta mig i havet; men själva lättheten hos min båt frälste mig. Den flöt som en spån och tog icke in en droppe vatten;