timma, då en ryttare, höljd av damm, red i galopp in på gården, kastade sig av hästen, utan att bekymra sig om någon tog emot den, och ilade upp emot trappan. För mig följde den ena bestörtningen efter den andra. Denne man, som jag endast flyktigt sett, hade jag likväl oaktat den förändrade klädseln, igenkänt. Han var densamme, som jag sett komma upp ur valvet ibland ruinerna: det var mannen med de blå underkläderna, med spaden och hirschfängaren. Jag tillkallade en domestik och frågade honom, vem den ridande var, som nyss anlänt. — »Det är min husbonde», sade han, »greve de Beuzeval, som återkommer från Caën, där han varit, för att utverka likets bortförande.» — Jag frågade om han snart skulle resa till Paris. — »Denna afton», svarade han; »ty likvagnen, varuti grevinnans lik skall föras, är tillreds och hästarne beställda till klockan fem.» — Då vi gingo ut från matsalen, hörde vi hammarslag ; snickaren spikade igen kistan. Allt tillgick ordentligt, men brådskande, som man ser.
Jag for tillbaka till Dives; klockan tre var jag i Pont-l'Éveque, och klockan fyra i Trouville.
Mitt beslut för natten var bestämt. Jag var beredd ett själv söka uppdaga allt och, om mitt försök vore fruktlöst, angiva förhållandet och överlämna åt polisen fullföljandet av denna sak.
Följaktligen var min första omsorg att hyra en ny båt; men denna gång tog jag två man för att föra den. Därpå gick jag upp i mitt rum och stoppade ett par ypperliga dubbelpistoler i min resgördel, vilken även var försedd med en jaktkniv. Jag påtog och igenknäppte min överrock, för att för värdinnan dölja dessa fruktansvärda tillrustningar, lät vidare nedbära i båten en fackla och ett bräckjarn, och följde själv efter med en bössa på axeln, föregivande att jag ämnade mig ut på sjöfågelsjakt.
Även denna gång var vinden gynnande; på mindre än tre timmar voro vi på höjden av Dives’ mynning. Anländ dit, befallde jag mina sjömän att ligga bi ända till dess det var mörkt; därefter, då natten redan in-
