32
trätt, styrde jag rakt mot kusten och gick i land. Nu meddelade jag mina sista förhållningsorder åt mitt folk. De bestodo däri, att vänta mig bakom ett klipphörn, att vaka var sin stund och hålla sig färdiga till uppbrott vid första tecken från mig. Om jag vid dagningen icke återkommit borde de begiva sig till Trouville och överlämna åt mären ett förseglat paket. Det innehöll en skriftlig och omständlig uppsats om mitt företag och orsaken därtill, jämte upplysningar, genom vilka man kunde återfinna mig död eller levande. Sedan dessa försiktighetsmått voro tagna, kastade jag bössan på axeln, medtog bräckjärnet, facklan och ett eldon och sökte att finna samma väg, som jag följt vid min första resa.
Jag behövde icke länge söka den; jag klättrade uppför berget, och månens första strålar visade mig de gamla klosterruinerna. Jag gick in och befann mig, såsom förra gången, i kapellet.
Även denna gång klappade mitt hjärta våldsamt; men det var mera av väntan på vad som skulle hända, än av fruktan, Jag hade haft tid att stadga mitt beslut, icke genom denna fysiska överretning, som det vilda och ögonblickliga modet väcker, utan genom detta moraliska begrundande, vilket gör ett beslut försiktigt, men oåterkalleligt.
Framkommen till pelaren, vid vars fot jag legat, stannade jag för att taga en översikt av stället. Allt var lugnt, intet ljud lät höra sig, om icke denna beständiga susning, som tycktes vara havets sorlande andedräkt. Jag beslöt att gå planmässigt tillväga och först undersöka det ställe, där jag sett greve de Beuzeval gömma ett föremål, som jag då icke kunde skönja; ty nu var jag fast övertygad, att det var han. I följd härav lämnade jag facklan och bräckjärnet vid pelaren och spände min bössa, för att, i händelse det behövdes, vara beredd på mitt försvar. Jag uppnådde korridoren och följde de mörka arkaderna. Mot en av kolonnerna, som stödde dem, stod spaden lutad; jag bemäktigade mig den; därpå, efter en stunds tystnad och
