50
kat er ett så stort besvär? Dessutom vet jag verkligen icke, om det är som sig bör.»
»Åh, ni kan ju återge mig det sedan, genom edra lektioner», avbröt jag leende, »en bror bör låna sin syster.»
»Han kan till och med skänka henne, då han är rikare än hon», sade Pauline; »ty i detta fall är den givande den lyckligaste.»
»O, ni har rätt!» utropade jag; »ingen hjärtats grannlagenhet undfaller er. Tack, tack!»
Vi inträdde i kabinettet; på pianot lågo de nyaste romanser av madame Duchange, Labarre och Plantade, och de mest modärna styckena av Bellini, Meyerbeer och Rossini. Pauline öppnade ett häfte och föll i djup tankfullhet.
»Vad är det?» frågade jag och såg att hennes ögon voro fästade på samma sida, samt att hon tycktes glömma, att jag var tillstädes.
»Besynnerligt», mumlade hon sakta och svarade på en gång på sin egen tanke och på min fråga; »det är knappt en vecka sedan jag sjöng detta stycke hos grevinnan M—. Då ägde jag en familj, ett namn, en bestämd tillvaro. Åtta dagar är förlidna, och jag har intet kvar» — Hon bleknade och mera föll än satte sig i en länstol, och man hade verkligen kunnat tro, att hon var nära att uppgiva andan. Jag närmade mig henne, hon tillslöt ögonen; jag förstod att hon odelat överlämnade sig åt sina tankar. Jag satte mig bredvid henne och lutade hennes huvud mot min axel.
»Stackars syster!» sade jag.
Då begynte hon åter gråta, men denna gång utan snyftningar och våldsam rörelse; det var tysta och melankoliska tårar, med ett ord, det slags tårar, som hava en viss ljuvhet, och dem man icke bör söka att hämma. Efter en stund öppnade hon åter ögonen med ett småleende.
»Jag tackar er», sade hon, »att ni låtit mig gråta.»
»Jag är ej mera svartsjuk», svarade jag.
Hon steg upp. »Här finnes ju en våning till?» sade hon.
