»Ni skall aldrig mera tala om er kärlek; jag å min sida lovar er att icke glömma, det ni älskar mig.» — Hon räckte mig handen, och jag kysste den med en nästan religiös vördnad.
»Sätt er där», sade hon, och låt oss ej tala om det där, förrän i afton. Vad har ni gjort i dag?»
»Jag har sökt ett litet enkelt och ensligt hus, där ni kan vara ostörd härskarinna; ty ni kan ej stanna kvar i ett hotell.»
»Och ni har funnit ett sådant?»
»Ja, i Piccadilly. Och om ni vill, skola vi bese det efter frukosten.»
»Gärna; räck fram er kopp!»
Vi drucko thé samt åkte sedan för att bese vår blivande boning. Det var ett litet vackert hus med gröna jalusier och en trädgård full med blommor, ett verkligt engelskt hus av endast tre våningar. Den på bottnen skulle vi hava gemensamt. Första våningen var bestämd åt Pauline, och den andra hade jag ämnat åt mig själv.
Vi gingo upp i Paulines våning; den bestod av ett förmak, en salong, en sängkammare, en boudoir och ett arbetskabinett, där man samlat allt, som behövdes för musik och ritning. Jag öppnade garderoben; linnehandlerskan hade hållit ord.
»Vad är detta?» frågade Pauline.
»Om ni kommer i en pension», svarade jag, »behöver ni detta; det är märkt med ert namn, ett P och ett N. Pauline de Nerval.»
»Tack, min bror», sade hon och tryckte min hand. Det var första gången sedan vår förklaring, som hon åter gav mig detta namn; men denna gång gjorde det mig icke ont.
Vi gingo vidare in i sängkammaren; på sängen lågo tvenne hattar av fullkomligt parisisk fason och en helt enkel kaschemirssjal.
»Alfred», sade grevinnan, då hon varseblev dem, »ni hade bort låta mig gå hitin ensam, då jag skulle finna allt detta. Ser ni icke, att jag blygs att hava förorsa-
