för säkert öga, för att ej vara dödligt. Fru de Lucienne gav till ett anskri och avsvimmade. Lucie sjönk ned på hästen och skulle fallit, om icke en av de närstående hållit henne uppe. Jag hoppade av och skyndade fram till fru de Lucienne; jägarna åter hade samfällt skockat sig kring Paul och den döde vildgalten, med undantag av den som skjutit, vilken nu helt lugnt ställde sin studsare mot en trädstam.
Fru de Luciezne återkom till sans i sin sons och sin makes armar. Paul hade endast fått ett lätt sår på benet; med sådan hastighet hade allt detta försiggått.
Sedan den första rörelsen saktat sig, blickade fru de Lucienne omkring sig; hon hade hela sin moderliga tacksamhet att uttrycka för en man, hon sökte jägaren, som räddat hennes son. Herr de Lucienne gissade hennes mening och förde honom fram till henne. Hon fattade hans hand och ville tacka honom; men hon smälte i tårar och kunde endast uttala: »O, herr de Beuzeval!»
»Det var således han?» utbrast jag.
»Ja, det var han; så såg jag honom första gången, omgiven av en hel familjs tacksamhet och av bländskenet i den rörelse, som hos mig blivit väckt av detta uppträde, vars hjälte han var. Det var en ung, blek man, snarare liten än stor, med svarta ögon och ljust hår. Vid första åsynen tycktes han knappast vara tjugu år; men vid närmare efterseende fann man några lätta skrynklor, vilka gingo ut ifrån ögat och vidgade sig åt tinningen, samt ett föga märkbart veck i pannan, som tillkännagav en beständig närvaro av någon dyster tanke i djupet av hans själ. Tunna och bleka läppar, vackra tänder fulländade denna bild, som vid första betraktandet snarare ingav mig en känsla av vedervilja, än av sympati, så kallt förblev mitt under den allmänna livliga rörelsen, uttrycket hos denne man, vilken en mor tackade för sin räddade son.
Jakten var slut, och man återvände till slottet. Vid inträdet i salongen ursäktade greve de Beuzeval sig, att han ej kunde stanna kvar längre, emedan han lovat äta middag hos någon av sina vänner i Paris. Man före-
