58
ställde honom, att han hade femton lieues att färdas och knappt fyra timmar för att hinna fram i tid, men greven svarade småleende, att hans häst fått vänja sig med honom vid dylika ritter, och befallde sin betjänt att framföra den.
Denne betjänt var en malajer, som greven haft med sig från Ostindien, dit han gjort en resa för att emottaga ett betydligt arv, och vilken hade bibehållit sitt lands klädedräkt. Ehuru han varit tre år i Frankrike, talade han endast sitt modersmål, varav greven kände några ord, varigenom han gjorde sig förstådd. Han lydde med en beundransvärd hastighet, och genom fönstren sågo vi snart tvenne eldiga hästar, över vilkas ädla blod hela den manliga delen av sällskapet utbrast i beröm. Det var verkligen, enligt vad jag kan döma därom, tvenne härliga djur. Också hade prinsen av Condé åstundat äga dem; men greve Horace hade fördubblat prinsens anbud och tagit dem framför hans kungl. höghet.
Man tillsade att middagen var färdig. Samtalet, avbrutet en stund, återtogs vid desserten med förnyad livlighet, och såsom hela föregående tiden, var greven dess föremål. Men emedan denna beständiga uppmärksamhet för en enda person syntes oartig för de övriga, eller i själva verket några av de egenskaper, man tillade honom, voro tvist underkastade, uppstod en lindrig ordväxling om hans besynnerliga levnadssätt, hans rikedom, vars källa var okänd, och hans mod, vilket en av de närvarande tillskrev hans stora färdighet att föra värjan eller pistolen, Paul tog då naturligtvis dens försvar, som räddat hans liv. Grevens levnadssätt var detsamma som alla andra unga mäns på modet; sin förmögenhet hade han fått efter sin morbror, som varit femton år i Ostindien. Vad hans mod beträffade, så var det, enligt hans tanke, den minst tvistiga sak; ty han hade icke allenast avlagt prov därpå vid flera dueller, varutur han alltid gått oskadad, utan ock vid många andra tillfällen. Paul anförde flera av dem, varibland ett isynnerhet fästade sig djupt i mitt minne.
