Hoppa till innehållet

Sida:Pauline 1910.djvu/83

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
79

öden, som sällan sammanträffa, men vilka, sedan de en gång sammanträffat, aldrig böra åtskiljas.»

»Jag är icke en man, såsom alla andra; i nöjets, bekymmerslöshetens och glädjens ålder har jag redan lidit mycket, tänkt mycket, fruktat mycket; jag är tjuguåtta år. Ni är den första kvinna jag älskat; ty jag älskar er, Pauline!»

»Genom er skall jag, om Gud ej krossar detta mitt hjärtas sista hopp, kunna glömma det förflutna och hoppas på framtiden. Det förflutna är det enda, varuti Gud är utan makt och kärleken utan tröst. Framtiden tillhör Gud, det närvarande oss själva, men ej det förflutna. Om Gud, som förmår allt, kunde giva glömska av det förflutna, skulle det i världen finnas varken materialister, hädare eller atheister.»

»Nu är allt sagt, Pauline; ty varom skall jag underrätta er, som ni ej redan vet, vad skall jag säga er, vad ni ej gissat? Vi äro båda unga, båda rika, båda fria; jag kan tillhöra er, ni mig. Ett ord av er, jag vänder mig till er mor, och vi bliva förenade. Om mitt sätt, liksom min själ, är olikt världens vanor, så förlåt mig mina egenheter och emottag mig sådan jag är; ni skall göra mig bättre.»

»Skulle, tvärtemot vad jag hoppas, Pauline, en bevekelsegrund, den jag icke förutser, men som likafullt kan finnas, förmå er att framgent fly mig, såsom ni hittills försökt att göra det, så vet att allt vore förgäves. Jag skall följa er överallt, såsom jag nu följt er; ingenting fäster mig vid en ort mera än vid en annan; allt drager mig tvärtom dit, där ni är. Att möta er eller följa edra spår, skall hädanefter bli mitt enda mål. Jag har förlorat många år och hundrade gånger vågat min timliga och eviga välfärd, för att komma till ett resultat, som icke lovade mig samma lycka.»

»Farväl, Pauline! Jag hotar er icke, jag anropar er; jag älskar er, ni mig! Hav förbarmande med oss bägge!»

Det skulle vara mig omöjligt att säga, vad som