80
föregick i mitt inre vid läsningen av detta brev. Jag tyckte mig vara ett rov för någon av dessa förfärliga drömmar, där man hotas av en fara och försöker att fly; men fötterna fastgro vid marken och luft fattas det betryckta bröstet. Man vill skrika, men det felas ljud för rösten. Då förjagas sömnen av förskräckelsen, och man vaknar med klappande hjärta och pannan höljd av svett.
Men här fanns ej någon utväg att vakna; det var icke en dröm, utan en förfärlig verklighet, som grep mig med sin mäktiga hand och bortsläpade mig med sig; och likväl, på vad sätt var mitt liv förändrat? En man hade uppträtt däruti, och det var allt. Jag hade med denne man växlat knappt ett ord och en blick. Vilken rätt trodde han sig då äga att fängsla mitt öde vid sitt, såsom han gjorde det, och tala till mig nästan som en herre, då jag ännu icke en gång beviljat honom en väns rättigheter? Denne man, jag kunde i morgon icke se på honom, ej tala vid honom, ej känna honom! Men nej! Jag kunde ingenting; jag var svag; jag var kvinna; jag älskade honom!
Men visste jag det verkligen? Var det kärlek, jag kände för honom? Inträder kärleken uti ett hjärta, föregången av en så stark fruktan? Ung och okunnig, såsom jag var, hade jag mig bekant vad kärlek vill säga? Detta olycksaliga brev, varför brände jag det ej, utan att läsa det? Hade jag icke, då jag emottog det, givit greven rättighet att tro, det jag älskade honom? Men huru skulle jag hava gjort i tjänstfolkets närvaro? Men att lämna det till min mor, säga henne allt, yppa allt för henne… yppa för henne — vad? Barnsliga farhågor och intet annat. Dessutom, vad skulle min mor hava tänkt om ett sådant brev? Hon skulle hava trott, att jag med ett ord, en åtbörd, en blick uppmuntrat honom. Med vilken rätt sade han annars, att jag älskade honom? Nej, jag vågade aldrig säga det för min mor.
Men detta brev, framför allt måste jag bränna det genast. Jag höll det intill ljuset, det tog eld, och lik
