mig till sig och sade: »Var lycklig, min dotter, det är allt, varom jag anropar Försynen!»
Två dagar därefter begärdes formligen min hand genom fru de Lucienne, och sex veckor senare firades mitt bröllop med greve Horace.
TIONDE KAPITLET.
EN HASTIG RESA.
Bröllopet stod på Lucienne i de första dagarna av November, och i början av vintern återkommo vi till Paris.
Vi bebodde alla samma hus. Min mor hade i äktenskapskontraktet givit mig 25,000 livres om året, greven hade utfäst nästan lika mycket; det återstod således 15,000 åt min mor. Vårt hus var sålunda, om icke bland de rikaste, åtminstone bland de lysande inom förstaden Saint-Germain.
Horace presenterade för mig tvenne av sina vänner, vilka han bad mig emottaga såsom sina bröder. Sedan sex år tillbaka voro de fästade vid varandra genom en så förtrolig vänskap, att man plägade kalla dem de oskiljaktige. En fjärde, vars förlust de dagligen beklagade och varom de oupphörligt talade, hade i Oktober månad det förflutna året omkommit på en jakt i Pyrenéerna, där han ägt ett lantställe. Jag kan ej upptäcka namnet på dessa män, och vid slutet av min berättelse skall ni inse skälet; men som jag ofta kommer att nämna dem särskilt, vill jag kalla den ene Henrik och den andre Max.
Jag kan ej säga, att jag var lycklig. Den känsla, jag hyste för Horace, har alltid varit och kommer alltid att förbliva mig oförklarlig. Man skulle kunna kalla det en vördnad blandad med fruktan; det var för övrikt samma intryck, som han efterlämnade hos alla, vilika kommo i någon beröring med honom. Till och
