82
»Han har sagt, att han åtminstone hoppas det; bedrar han sig?»
»Jag vet icke själv; jag kände kärleken endast till namnet; huru vill ni att jag skall se klart i mitt hjärta och kunna, under den ångest, som plågar mig, analysera den känsla, som förorsakar den?»
»Välan, jag ser att Horace läste bättre däruti, än du själv.» — Jag började gråta. — »Nå», fortfor fru de Lucienne, »däruti finner jag ej stort skäl till tårar. Låt oss tala förståndigt. Greve Horace är ung, vacker, rik; se där vad som är tillräckligt att ursäkta den känsla han inger dig. Greven är fri; du är aderton år; det skulle vara en i allt passande förening.»
»O, min fru!»
»Det är bra; vi vilja ej mera tala härom. Jag vet allt vad jag behöver. Jag återvänder till din mor och skickar hit Lucie.»
»Ack, men icke ett ord; är det ej så?»
»Var lugn; jag vet vad som återstår mig att göra. Farväl, mitt kära barn; torka dessa vackra ögon och omfamna mig.»
Jag kastade mig för andra gången till hennes hals. Strax därefter inkom Lucie; jag klädde mig, och vi gingo ner.
Jag fann min mor allvarsam, men ännu mera hjärtlig än vanligt. Flera gånger under frukosten betraktade hon mig med ett uttryck av orolig sorgsenhet; och för varje gång kände jag blygselns rodnad färga mitt ansikte. Klockan fyra reste fru de Lucienne och hennes dotter. Min mor var densamma mot mig, som hon plägade vara; icke ett ord nämndes om fru de Luciennes besök och ändamålet, som föranlett detsamma. Om aftonen gick jag som vanligt att omfamna min mor, innan jag drog mig tillbaka i mitt rum. Då jag tryckte mina läppar mot hennes panna, märkte jag att hon göt tårar. Då föll jag på knä framför henne och gömde mitt huvud vid hennes bröst. Då hon såg denna rörelse, anade hon den känsla, som förorsakade densamma, lade händerna på mina axlar, tryckte
