88
daterat Burcy; han hade funnit slottet, som han på tre år icke besökt, uti ett fullkomligt förfall. Det fanns knappast ett rum, där icke regnet och vinden inträngde; följaktligen var det för mig ej möjligt att i år tänka på att resa dit. Jag vet icke varför, men jag väntade mig detta brev; det gjorde därför mindre verkan än det första.
Några dagar därefter läste vi i vår tidning den första nyheten om de mord och våldsgårningar, som förskräckte Normandie. Ett tredje brev från Horace nämnde några ord därom i sin ordning; men han tycktes ej lägga den vikt vid dessa rykten, som de allmänna bladen. Uti mitt svar bad jag honom återkomma så fort som möjligt; dessa rykten tycktes mig vara en början till förverkligande av mina aningar.
Snart blevo underrättelserna allt mera förskräckande; det var nu jag som i min tur hade stunder av ångest och fasansfulla drömmar. Jag vågade ej mera skriva till Horace; mitt sista brev hade blivit utan svar. Jag besökte fru de Lucienne, vilken, sedan min första bekännelse för henne, blivit min rådgivarinna. Jag yppade för henne min fruktan och mina aningar; hon sade mig detsamma, som min mor sagt mig tjugu gånger, att fruktan, det jag skulle bliva illa betjänad på slottet, ensamt avhållit Horace att föra mig med. Hon visste bättre än någon annan, huru mycket han älskade mig; det var ju henne han först anförtrott det och vilken han sedan så ofta tackat för sin lycka. Vissheten, att Horace älskade mig, bestämde mig fullkomligt; jag beslöt att, om jag icke med nästa post finge underrättelse om hans hemkomst, själv fara och uppsöka honom.
Jag fick ett brev. Långt ifrån att tala om att återvända, sade Horace sig vara tvungen att ännu sex veckor eller två månader leva skild från mig. Hans brev var fullt med försäkringar om kärlek; de med hans vänner längesedan ingångna förbindelserna hindrade honom att återvända, och vissheten, att jag ej skulle kunna uthärda i dessa ruiner, nekade honom att bedja
