mig komma dit. Om jag ännu tvekat, skulle detta brev bestämt mig. Jag gick ner till min mor, sade henne, att Horace bett mig resa till honom samt att jag ämnade fara följande afton. Hon ville nödvändigt följa mig, och jag hade all möda i världen att övertyga henne, att, om han befarade någonting för mig, skulle han så mycket mera göra det för henne.
Jag reste med posthästar och medtog min kammarjungfru, som var från Normandie. Då vi kommit till Saint-Laurent-du-Mont, bad hon mig om tillåtelse att tillbringa tre eller fyra dagar hos sina släktingar, vilka bodde i Crèvecouer. Jag biföll hennes begäran, utan avseende därpå att jag, just vid ankomsten till ett ställe, som var bebott endast av herrar, i synnerhet skulle behöva hennes tjänster. Tillika ville jag visa Horace, att han haft orätt att betvivla min stoicism.
Jag anlände till Caën omkring klockan sju på aftonen. Postmästaren, som hörde att ett ensamt resande fruntimmer begärde hästar till slottet Burcy, kom själv ut till vagnen och gjorde så enträgna föreställningar, att jag borde dröja över natten i staden och följande dagen fortsätta min resa, att jag gav efter. Förövrigt skulle jag i alla fall framkommit till slottet vid en tid, då alla redan gått till vila, och måhända skulle dess portar, i anledning av de tilldragelser, i vilkas medelpunkt det låg, vara så väl stängda, att jag icke kunde bliva insläppt. Detta skäl, snarare än fruktan, bestämde mig att stanna kvar på värdshuset.
Aftnarna begynte bliva kalla, och jag gick in i värdshussalen, medan man ställde i ordning ett rum för min räkning. För att ej på något sätt låta mig ångra mitt beslut och det dröjsmål, som därigenom förorsakades, omtalade då värdinnan allt som hänt uti orten sedan fjorton dagar eller tre veckor. Förskräckelsen var driven till sin höjd; man vågade sig ej en fjärdedels lieue utom staden, sedan solen gått ner.
Jag hade en gruvlig natt; i samma mån, jag närmade mig slottet, förlorade jag min självförtröstan. Greven hade kanske andra skäl för att avlägsna sig
