12
— Ja, ser ni, man kan helt enkelt inte försvara, jag tänker nu bara på ens eget bästa, att så helt gå upp i sitt brödförvärv. Ni är ju lärarinna; var viss, att ni aldrig får drägliga löneförhållanden, att vi aldrig kan övertyga myndigheterna om rättvisan av lika lön för lika arbete, förrän vi får rösträtt. Men med den skall vi nog lätt öppna ögonen på de blinda och förstockade.
— Jag går inte upp i mitt arbete heller egentligen, svarade Cecilia, och jag har så jag reder mig. Jag är alldeles ensam.
— Är alla era kamrater det också? Är där inga bland dem, som sliter ut sig på privatlektioner, emedan lönen är för liten för att försörja sin mor eller betala sina studieskulder ensamt på den? Är där inga änkor, som fått övertaga familjeförsörjarens roll? Doktorn såg skarpt på Cecilia och märkte med tillfredsställelse att hon rodnade.
— Joo, det förstås, och det är alldeles utmärkt med rösträtt, sade hon, och jag antar, att vi får vara tacksamma — med en liten komplimang mot doktorn — tacksamma, mot dem, som orkar arbeta så där mycket, men jag skulle inte kunna — — —
— Men om ni varken går upp i ert arbete eller i er familj, något måste ni väl ha att leva för?
— Måste — nej, det vore väl pretentiöst att inte kunna leva ändå, sade Cecilia med orubblig resignation. — En ny station. Hur många rum kunde det vara i inspektorsvåningen? Var det inte här det var en sådan stor och vacker trädgård, som
