Sida:Pennskaftet 1926.djvu/11

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

13

hörde till? Ack, det blir bättre, när jag kommer till Stockholm.

Långt borta hördes den outtröttliga doktorns stämma: — Tror ni det tjänar något till, att jag försöker få er med i vårt arbete?

— Jag vet inte, jag har så många blinda år bakom mig, sade Cecilia lågt.

— Det skall ni inte behöva säga mig, tänkte doktorn, men sade: kom åtminstone med på mötet i morgon, det kan inte skada er. Man kan hinna med mycket mellan tårarna…

Cecilia log.

— Det är ingen underkur jag ville försöka med er, fortsatte doktorn, det är en alldeles enkel och oskadlig, som försökts av många sjuka — ni hör, att jag betraktar er som en patient. Jag ordinerar er arbete och kamratskap.

— Men gärningar utan tro, vad skall ni med dem?

— Tron kommer, var säker, sade doktorn hoppfullt, och redan utan den måtte ni väl göra nytta. En häst eller ett stadsbud kanske inte tror så mycket, men kan vara alldeles oumbärliga ändå. Om ni bara till exempel ville åta er att sitta på rösträttsbyrån ett par timmar i veckan, kuvertera cirkulär och skriva utanskrifter är mycket vunnet.

— Jag förstår, sade Cecilia. Och jag tycker det är en stor lättnad att ni inte talar om »Den Stora Saken» och »vårt Mål». Men finns det inte