102
— Fröken skriver, sade hon litet viktigt med en gest mot den stängda dörren till arbetsrummet.
— Hå, kors, sade Pennskaftet och tog av sig kappan, skriver hon nu också? Vad då om?
— Om rösträtten, viskade den väl underrättade Kristin.
— Här i huset hör man sedan en tid inte talas om annat än rösträtt, snart blir nog Kristin rösträttskvinna också.
— Det är jag redan, sade hon självmedvetet.
— Nej, jag gratulerar, men varför det då?
— Därför, att fröken är det förstås, och så tycker jag det är så oförskämt, att vi skall betala sådana fasliga skatter.
Pennskaftet aktade sig noga för att skratta.
— Hur mår fröken? sade hon hastigt.
— Jo, hon säger, att hon mår bra, men — ja, se, ingen kan förstå sig riktigt på henne, och jag vet inte, hur det är. Fröken vet ju, att vi tvättade i förra veckan? Ja, och när vi fick in tvätten, var fem handdukar rostiga. Våra bästa handdukar, så jag grät mest hela förmiddagen, och jag visste inte hur jag skulle få fram det för fröken, när hon kom från skolan, men så frågade hon hur det var fatt med mig. — Ja, fröken, handdukarna är fördärvade, sa jag. Det har kommit rost på dem. Jaså, säger fröken. Jaså, säger jag då, tycker fröken det är jaså? Det går aldrig ur, förstår fröken.
