103
— Ja, vad vill Kristin jag ska göra åt det då? frågar hon och häller upp vatten och skall tvätta sig till middan, som om ingenting hade hänt. — Vad fröken skall göra, fröken skall hålla väsen, förstås, och skälla ut mig och titta på handdukarna och räkna efter vad de kostar och vara arg hela dagen, för det skulle alla mina fruar ha vat och frökens mormor allra värst, om hon varit i livet. Men vet fröken, vad min fröken gör då? Hon vänder sig om och bara tittar litet på mig och skrattar: — Kära Kristin, vi får laga så vi inte rostar själva, säger hon, tänk vad det är vackert väder ute i staden i dag. Jag frågar bara, om en kan förstå sig på en sån matmor, för inte gör jag det. Rosta själva! Det är som om hon kommit ifrån detta världsliga, och det kan aldrig vara bra.
— Vänta, om det kommer rost på rösträtten, så får Kristin se, sade Pennskaftet. Var och en är rädd om det, som ligger en närmast om hjärtat. Jag får väl vara här till i morgon och få kaffe på sängen? Vi två vill hellre ha kaffe än rösträtt, eller hur Kristin?
— Jo, medgav Kristin viskande, men säg det inte för fröken.
Pennskaftet steg tyst in i det stora arbetsrummet, som hon älskade ända sen den dag, då hon och arkitekten voro med om att göra det beboeligt. Borta vid skrivbordet lyste lampans pärlemofärgade kupa som en stor opal över det tysta
