104
rummet, som med sina lågmälda färger och stilla linjer liknade Cecilia själv.
Men skrivstolen stod tom, Cecilia låg på soffan och sov med ansiktet uppåtvänt och en stor kudde i famnen, vars lena siden hon tryckte emot sin kind. Lampskenet föll över alla de bedrövade nätternas linjer i hennes lilla ansikte, som utan dem skulle varit ungt och vackert. Pennskaftet stod ett ögonblick och betraktade henne, så vände hon sig bort, som om hon blivit beträdd med en ogrannlagenhet, och smög tyst till skrivbordet, där en påbörjad manuskriptsida vittnade om vad för ett arbete, som blivit avbrutet av sömnen. Hon läste några rader och log yrkeskvinnans ömkande leende över de många strykningarna och de pinsamt korrekta meningarna. Med en liten nick tog hon pennan och fortsatte, där Cecilia slutat. Men då hon arbetat ett par minuter, lade hon den ifrån sig och lutade sig tankfull tillbaka i stolen.
»Kvinnorna måste visa, att de intressera sig för utgången av rösträttsmotionens öde i riksdagen», hade Cecilia skrivit. Pennskaftet satt och tänkte på alla de tusen och hundratusen, som troligen skulle sova över debatten, hon tyckte sig höra det förnöjda småpratet ur tusen soffhörn, höra de tåliga vaggvisorna över tusen små sängar, såg de trötta ansiktena över oräkneliga trasiga strumpor. En vild och vanmäktig längtan att nå in över allt, att göra sig hörd och bli förstådd grep henne. — O, kvinnor, att få er att höja huvudet bara i
