Sida:Pennskaftet 1926.djvu/108

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

110

knäet, en sån som han med en fet och förmögen högermamma och ett par tölpiga systrar, och för resten cigarrbodar och allt det där, han har ju ingen aning om vad vi andra är för slags folk, när vi inte liknar någon av dessa kategorier. Har jag talat om att han trodde, att jag var en liten journalistdemimond? Ja, aldrig har han fått sota så grundligt för något förr, så du behöver inte se så dömande ut. Nu håller han emellertid på att lägga om sina åsikter och fullständiga sina kunskaper om kvinnan, och du skall hjälpa mig att få hans åsikter sådana en ung mans bör vara. Han har redan en stor respekt för dig, men det beror ännu uteslutande på att du förtjänar mer om året än han. Men jag vill, att han skall lära känna den sortens kvinnor du representerar, den oberoende, som sköter sitt eget liv, sina nöjen och sina intressen alldeles utan hjälp av de i hans tycke till allt detta oumbärliga manfolken.

— Han är välkommen hit, sade Cecilia. Och om ni, hon tvekade litet, om ni — någon gång skulle ha något att säga varandra i enrum — vilja talas vid ostörda…

— Tack, så snällt, men han har egen ingång, svarade Pennskaftet enkelt. Och för resten funderar jag på att hyra rum för mig själv…

Knack. Det var Cecilias nål, som gick av.

Hon blev sittande alldeles orörlig en minut, uppfylld av fasa över den noggrannhet, varmed livet förnyade de öden det mätte ut åt