Sida:Pennskaftet 1926.djvu/109

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

111

människornas barn. »Min egen älskade, min egen ingång», och ingenting kunde man göra.

— Kära barn, sade hon till slut sakta.

Pennskaftet kastade sömnaden utåt golvet.

— Varför blev du så rädd? frågade hon, och tog arbetet ur den andras darrande händer. Seså, säg inte, nu när vi hade det så trevligt, att du tror, att jag är på vippen att gå under!

— Så slarvigt du talar, du skulle bara veta vad det är att gå under.

— Men jag har inga anlag för det, förstår du. Nej, låt oss nu tala om saken och se en enda gång på mig. Jag gör bestämt uppror mot den tanke, som jag avläste i ditt minspel, nämligen att den där egna ingången skulle bli mitt fördärv.

Cecilia såg upp, lättad.

— Nej, jag borde ha vetat, att du är en klok och kall flicka, som har många andra större intressen än kärlek, svarade hon. Du hör nog till de där flickorna, som kan vara god vän och kamrat med en man utan tillsats av erotik, säg, Pennskaft? Det låg något ivrigt bedjande i hennes ton, men Pennskaftet stelnade till. Det tycktes så hopplöst att få henne att förstå.

— Men om det då vore något mera än kamratskap, sade hon, om jag började hålla av, skulle jag då gå under? Det måste ju göra mig mycket mera lycklig än jag trodde fanns.

Hon satt och iakttog Cecilia, som rodnade pinsamt, och fann till sin outsägliga häpnad att hennes