113
— Fråga mina kamrater på Morgontidningen, om jag är värnlös, sade Pennskaftet med sorglös självbelåtenhet.
— En renhjärtad kvinna är alltid värnlös, sade Cecilia, och osaliga är de renhjärtade.
— Ja, har jag inte alltid sagt, att det är nyttigt för något att inte vara det minsta renhjärtad, sade Pennskaftet tröstande, nu har jag ju något igen för att jag å tjänstens vägnar släpat mitt hjärta genom all smörja i Stockholm. Emellertid har jag en enorm självaktning i stället, den tänker jag bevara, och ingen kan beröva mig den mer än jag själv, inte ens den stackars intet ont anande arkitekten. Hon strök Cecilia uppmuntrande över kinden — det föreföll henne, som om denna med alla sina år och all sin smärta aldrig levat i världen eller visste något om den, som om hon värderade sitt och Pennskaftets öde ut från den väluppfostrade konfirmationsflickans schematiska och stränga livsåskådning.
— Ja, allt det där är mycket bra, sade Cecilia i sin tur förvånad över Pennskaftets brist på världsklokhet, så länge man inte givit någon makt över sitt öde. Men när en gång det är gjort, och han kan gå och ta ens självaktning med sig…
— Nu förstår jag inte vad du menar, sade Pennskaftet, som var nära att förlora sitt överseende tålamod, har jag kanske inte mitt eget värde, alldeles oberoende av om en man går eller stannar? Varför skulle jag inte kunna leva och
8. — Wägner, Pennskaftet.
