112
vän, som var tio år äldre än hon, satt och gruvade sig för att upplysa henne, Pennskaftet, om att det fanns frestelser, som, om man utmanade dem, kunde bli för starka, och då var man såld för tid och evighet.
— Flicka lilla, sade Cecilia slutligen, du är ett barn, du vet inte om faran, du litar så på dig själv, och du är som skapad att gå rakt i fördärvet och inte märka, förrän det är ohjälpligt.
— Vad menar du med ohjälpligt? frågade Pennskaftet med kuvad otålighet.
— Det vet du nog, att mista aktningen för det heligaste i livet och för en själv. Pennskaftet satt och funderade litet över betydelsen av det dunkla uttrycket, men tycktes så komma överens med sig själv, att en sådan som Cecilia preciserade nog icke närmare, man fick förstå ändå.
— Cecilia, hör på mig, sade hon nu och reste sig beslutsamt. Du förstår mig inte det minsta, du misstar dig alldeles på mig. Du tror, att det är, därför att jag ingenting begriper om konsekvenserna av att umgås så fritt med en ung man, som man håller av, som jag är så obekymrad.
— Men då…
— Det begriper jag emellertid mycket väl, men — — — hon avslutade satsen med ett leende. Cecilia satt alldeles tyst, tyngd av en moders, en äldre systers maktlösa och skärande smärta.
— Vad vi är värnlösa, sade hon för sig själv, vad vi är värnlösa…
