Hoppa till innehållet

Sida:Pennskaftet 1926.djvu/116

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

118

— Nej, inte en smul.

— Måtte du aldrig ge mig rätt.

— Nej, inte ens från botten av Hammarby sjö, sade Pennskaftet.

När det blev läggdags, klappade hon sin vän, som satt där med ett tomt ansikte, likt ett smycke, varur ädelstenen fallit bort.

— Du behöver inte ligga vaken för min skull, det kan jag göra själv, sade hon.

Fem minuter senare sov hon djupt allt intill morgonen.