Sida:Pennskaftet 1926.djvu/117

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

VIII.

Julen var ännu icke överstökad, och Dick vistades ännu i landsflykt hos sin familj i Östergötland, då Pennskaftet en dag kom hemåkande från tidningen i ett bedrövligt tillstånd. Hon svarade icke ett ord på pensionatfruns förebråelser, det hade kanske varit oklokt att ge sig av ner till arbetet med feber och hosta, men om flickan möjligen hölle på att få vara oklok, så angick det ingen. Fru Bengtsson skulle inte oroa sig, hon skulle icke begära mer än att få vara i fred.

Hon var så dålig och så nedstämd, när Cecilia, varskodd av jungfrurna på pensionatet, kom för att se om henne, att denna hade svårt att icke låtsas om sin oro.

— Hon kommer att gräma ihjäl sig, tänkte Cecilia dystert, och det är inte längesedan hon var så övermodig! Men jag hade rätt, ingen fin kvinna klarar en sådan historia, den knäcker henne.

När Dick, som ingenting anade, kom tillbaka några dagar senare, var alltså den första underrättelsen, som nådde honom, den om Pennskaftets sjukdom.

Det måste sägas, att hon icke varit vidare