Sida:Pennskaftet 1926.djvu/121

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

123

finna på något nyttigt och vända dem ryggen, det blir ändå aldrig annat än elände av. Har de skrivit och undrat över mig hemifrån? frågade hon plötsligt utan övergång och i en helt annan ton.

— Varför skulle de undra? sade Pennskaftet förvånad, nej, jag menade inte att fråga ut dig, tillade hon, då den andra gjorde en häftig rörelse.

— Nej, det fick du inte mycket för, snäste Klara. Säg, vill du överta min telefon?

Det slutade med att Pennskaftet övertog icke blott telefonen utan även en del av Klaras vackra möblemang, och därpå gick till Dick för att meddela honom resultatet av sin färd med en underlig blandning av glada framtidsperspektiv, oklar beklämning och motvilja.

Först följande dag fick hon förklaringen på denna sin känsla i ett brev från sin mor, som hälsade från Klaras mor och för Guds skull bad Pennskaftet ta reda på flickan. Hon hade förstört hela sitt fädernearv och nu, när det inte fanns mer pengar att få hemifrån, hade hon upphört att skriva till modern. Hon bodde vid Adolf Fredriks kyrkogård, om hon inte redan hade givit sig därifrån.


Det var med en glädje, som hon inte brydde sig om att dölja, som Pennskaftet tog sitt och flyttade från pensionatet, där hon hädanefter endast skulle äta sina middagar, och säkert hade hon aldrig varit så lycklig, som då hon somnade första gången