122
Plötsligt djupt generad, utan att veta varför, såg Pennskaftet ut på gatan. Hon uthärdade icke att se uttrycket i det vackra ansiktet, som lett mot henne.
— Vad kostar rummet? sade hon.
Priset var icke högt, och Pennskaftet förstod, att nu behövde hon inte leta längre.
— Att du vill flytta då, sade hon, trevligare kan du väl inte få.
Hon kände sig alldeles främmande för barndomsvännen, hon var vackrare än man kunnat förmoda att hon skulle bli, och raffinerat elegant hade hon en smickrande likhet med prinsessan Charlotte, men det var inte det, det var något hårt och hånfullt hos henne som icke var att känna igen.
— Ja, jag beslöt mig för det i ett ögonblick av förtvivlan, du vet man kan få, då man är led på allt och vill börja på nytt, sade Klara föraktligt.
— Man skall misstro sådana impulser, som kommer av förtvivlan, undervisade Pennskaftet, i all synnerhet skall man inte göra annonser av dem.
— Vad vet du om det? frågade Klara och skrattade försmädligt. Säg, tycker du att det är roligt med manfolk, du frågade aldrig efter dem, när vi gick i skolan?
— Jag sparade mig tills nu, sade Pennskaftet.
— Hå, sade Klara, som utan vidare ceremonier slagit sig ner framför toalettspegeln och prövade grimaser mot sig själv, jag har just beslutat att
