125
någon skulle öppna porten och släppa in rösten, och den risken var väl värd att löpa för möjligheten att klara upp detta mysterium.
Hon kastade på sig det nödvändigaste, tog en aftonkappa och sin stora kråka, stoppade en ficklampa på sig och gick ner. Portnyckeln lade hon kvar på nattduksbordet. Portgången i detta hus tillslöts om nätterna medelst en järngrind, och så snart hon kommit nerför trapporna, såg hon en manlig gestalt stödd mot gallret på andra sidan. När han fick se hennes sidenkråka i halvdunklet lyfte han på hatten, men blott för att därpå, då hon kom fram i skenet från gatlyktan, ge till ett utrop av häpnad.
— Vad menar ni med att ringa på min telefon mitt i natten? frågade Pennskaftet, som var alldeles lugn men frös litet.
— Detsamma som ni, vem ni nu än är, menar med att komma och öppna, sade figuren på andra sidan. Jag måtte ha kommit till fel nummer, men jag skall inte vara så fjäskig, öppna bara, så skall vi nog komma överens sen.
— Jag törs inte, sade Pennskaftet kallt, Klara är bortrest, jag är ensam där uppe.
Jo, det var inte att misstaga sig på, han lystrade ögonblickligen vid namnet.
— Vart har hon rest? frågade han häftigt.
— Om hon inte talt om det själv, så vill hon nog inte, att ni skall veta det, svarade Pennskaftet och borrade händerna i fickorna.
