Sida:Pennskaftet 1926.djvu/124

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

126

— Det är naturligtvis den där förbannade skådespelaren, svor figuren mellan tänderna, men lika gott, jag kan visserligen inte se er så noga, men rösten hör till en ung, och, som jag hoppas, förtjusande kvinna. Fram med nyckeln, jag bryr mig inte om vem ni är eller hur ni är, men öppna. Och då Pennskaftet stod orörlig skakade han gallret med bägge händerna.

Flickan tog upp sin ficklampa och såg plötsligt mannen rakt in i ögonen, men hon släckte den lika fort, o hon skulle ändå aldrig, så länge hon levde, glömma detta ansikte.

— Gå för Guds skull, sade hon full av förskräckelse, och medan järngrinden skakade bakom henne och en upprörd stämma kallade henne tillbaka, rusade hon uppför trapporna och grät tills hon somnade, över Klara och hela världen, men mest över Klara.

När Pennskaftet nu hyrde rum själv och hade eget spritkök och egna kastruller, vaknade hos henne lusten att bjuda hela världen på te. Hon frågade pliktskyldigast sin värdinna, om denna tillät henne att ta upp främmande på rummet, men denna rörde sig bara ett halvt varv i sitt fett mot Pennskaftet och förklarade, att »fröken får göra vad fröken vill, bara jag inte kommer i obehag därför». Hos Pennskaftet började alltså en serie underliga bjudningar, och Dick fick ofta torka disk efter socialdemokrater, slumsystrar och synderskor.