127
— Man skulle egentligen aldrig intervjua annat än vid te och rostat bröd, brukade Pennskaftet säga, men jag kan ju inte ta hem fru Skogh eller kronprinsens uppvaktande kammarherre.
Alla gladde sig med henne över hennes nya, vackra bostad och prisade hennes tur, ingen, icke ens Dick, visste, hur hon många gånger om nätterna kunde spritta till ur sömnen, emedan hon drömt, att man skakade på dörren för att komma in till henne. Däremot hade Dick i uppdrag, att om han mötte en flicka, lång och vacker, med rödbrunt hår, svart pälskappa och svart hatt med vita plymer, följa efter och ta reda på vart hon tog vägen, men Klara var och förblev försvunnen, och många gånger satt Pennskaftet och grubblade över hennes öde, över hennes och prinsessan Charlottes, de två påminde ju så starkt om varandra.
Den enda ansats till umgänge, som gjordes från den bättre societetens sida, utföll mycket snöpligt.
Pennskaftet åt en dag middag på pensionatet, där man nu betraktade henne som en oåterkalleligen förlorad, då till hennes stora förvåning textilflickan, som drog fördel av sin moders, assessorskans, frånvaro, i ett obevakat ögonblick kom fram och berättade, att hon hade för avsikt att göra ett besök i Pennskaftets nya bostad. Vad mera var, hon gjorde allvar av det, en eftermiddag satt hon där, och sedan hon mycket noga sett sig om överallt, sade hon: — Tycker inte ni, att det är svårt att dela sig mellan arbete och kärlek?
