Sida:Pennskaftet 1926.djvu/130

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

132

— Jo, sade adjunkten, men vem skulle i så fall inleda?

Då suckade Cecilia en avundsam suck och talade lydigt rösträtt ända till Kungsträdgården eller rättare lyssnade, medan adjunkten höll räfst med både fiender och vänner.

Slutligen var Cecilia ensam och rusade genom Arsenalsgatan för att vika av neråt Blasieholmskajen och äntligen nå hem. Kajen var tom, men på trottoaren utanför sin port varseblev hon tvenne lätt igenkännliga silhuetter. Det var Dick och Pennskaftet, numera oskiljaktiga som ett andpar om våren. Cecilia blev icke förvånad, hon hade blott väntat dem för att hennes bägare skulle rågas denna kväll.

Då de fingo syn på den ensamma figuren, drog han sin arm ur flickans, och de gingo fram till Cecilia.

— Vi har varit uppe och lagat det där bordet, du vet, sade Pennskaftet, som talade mycket och ogenerat, vi var bjudna, som du minns, och Kristin gav oss också en massa gott, nej då, inte blev vi förnärmade, vi hörde ju, att du var på sammanträde, och jag håller styvt på att rösträtten går framför allt. Det sista sades för att reta Dick.

Man blev stående i obeslutsamhet, Cecilia förstod, att de, just dessa två av alla i världen blott väntade på hennes inbjudan för att följa med upp och vara lyckliga i hennes våning i kväll, och hon knöt samman händerna.