133
— Det skulle ha varit roligt, om jag kunnat be er följa med upp, sade hon med den artighet, som aldrig övergav henne, det är förargligt att jag just skulle ha åtagit mig att ha färdig en sak till i morgon. Men om jag får ringa på — — —
— Ja, tack, gör det, sade Pennskaftet, bry dig inte om oss, men tänk på att inte arbeta ihjäl dig. Cecilia nickade med ett litet leende och skyndade upp i porten.
— O, det gör mig ont, sade Pennskaftet, jag hade gått och inbillat mig, att hon — hon bröt av och gick länge tyst och betänksam. Till slut sade hon:
— Jag vill till Gärdet, där är det lättare att andas.
I mörkret under de stora träden, som skuggade över militärkyrkogården, stannade han henne, där hade varit något i hennes ansikte, som måste kyssas bort.
— Är du glad nu igen?
— Ja.
— Nå, då går vi vidare. Efter en stund lämnade de vägen och sneddade ut över Gärdet, som låg tyst och övergivet i skymningen.
— Se dig om, sade han, då de kommit bakom en kulle, säg, var har du staden?
— Å, den är borta, sade hon, med ens, dold, alldeles som framtiden.
— Framtiden, lilla älskade, är du inte glad?
