136
— Nu älskade, vill jag höra, hur du kom att hålla av mig, sade hon.
— Vill du höra det nu igen? frågade han smickrad, du har hört det så ofta.
— Jag vill i alla fall, att du berättar det på nytt, det gör mig glad.
Det var sant, ty när han talade, mindes hon det så mycket klarare, som hon så gärna återkallade i sina tankar. Blixten, som träffade hennes själ, när hon fick se hans ansikte för första gången efter deras allvarliga samtal, ett nytt ansikte, äldre, manligare, ett ganska vanligt ansikte ur mängden, som en stark och ny känsla fördjupat och förädlat, gossen som blivit fullvuxen på ett dygn.
Icke ett ord hade de växlat, där var ju också fullt av folk omkring dem, men när en av de gamla fruntimren i tanklös nyfikenhet började beskärma sig: — Vad är det med arkitekten, som är så blek, var det hon som blev generad och inte han. — Vad har jag gjort? tänkte hon förskräckt, och vad skall nu hända — — —?
— Nej, du skulle ju berätta.
— Jag glömde, svarade han, du var så söt.
— Är jag söt nu igen, aldrig är jag annat.
— Nej, aldrig, sade han bekräftande. Det har jag sagt från första stunden.
— Tror du nu ja. Men jag är inte alls så säker på det. Du tog in allt ont, som flög i luften om mig, och med glädje.
— Ja, sade han, med den ångerfulla ton, som
