Sida:Pennskaftet 1926.djvu/135

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

137

hon just velat framkalla, emedan hon älskade den så högt, ja, men du måste komma ihåg, att jag inte var van vid din jargong. »Skall fröken vara med på vår bal i nästa vecka? — Nej, jag får inte för min man», för att nu bara nämna ett exempel, som fastnade i mitt förvånade minne. Och vad min glädje angår, den var bara enkel ekonomi, som jag så ofta förklarat för dig.

— Skadade varor är billigare, föreslog hon. Detta förhör intresserade henne var gång lika mycket.

— Ja, ser du, rättfärdigade han sig lika tåligt som alltid, jag hade ingen aning om att hålla av. Jag visste bara, att det var det enklaste att kyssa flickor med dåligt anseende och moral.

— Har du kysst många?

— Nej då, jag försäkrar dig. Ännu i julas kunde jag räkna dem.

— Nåja, gudskelov för mängden, sade Pennskaftet efter en stunds funderande med det leende, som hos henne var liktydigt med tårar. Om du bara hade en kärlek till en kvinna bakom dig, så skulle jag dö av svartsjuka, men denna okonstlade polygami tror jag, att jag lättare kan komma över. Säg, var det roligt att kyssas så där huller om buller?

— Nu, när jag vet vad det är att hålla av, tycker jag det är vedervärdigt. Lilla älskade darrar, nu har du förkylt dig.