Sida:Pennskaftet 1926.djvu/136

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

138

— Nej, det är bara litet sorg. Men vidare nu. Trodde du, att du skulle få mig lika lätt, för samma billiga pris? Tyckte du det lönade sig?

— Ja, ser du, sade Dick, och letade besvärad efter orden, en yngling som jag, som — som nätt och jämnt kan klara sig själv — det — det faller honom helt enkelt inte in annat än att han måste leva på skadade varor. Han vet ju med sig, att han inte har något att bjuda en flicka, och inte vill du väl, att han skall drömma om, att den ljuvaste kvinna i världen skall ge honom sin kärlek och bli hans, utan penningar och för intet. Min skuld till dig är så stor —

— Ja, ja, avbröt hon honom, allt det där har vi gjort upp och klarat ut. Och hon smålog litet åt minnet av sin egen vältalighet och den beundran den väckt hos Dick. Men berätta nu hur det var, då du fann, att jag inte var den du trodde.

— Jag träffade dig vid Tegelbacken, fortfor han beredvilligt, jag bjöd dig på middag, du gick med och jag tänkte: Nu skall det väl bli tillfälle att låta henne förstå, att jag ingenting har emot ett litet äventyr.

— Som om du inte långt förut låtit mig förstå det!

— Men du borstade upp dig, lilla älskade, jag blev litet förvånad, men gav inte tappt —

— Nej, du gjorde inte det du —

— Utan jag tänkte, vi får väl gå en lov om Skeppsholmen då, det brukar hjälpa. Men vad