140
henne, vad har jag gjort, hur skall det gå mig i
livet?
Men Dick sade vid hennes öra och tryckte hennes rysning tätt intill sig: — Vet du, när jag väntar dig, klappar mitt hjärta så hårt, att jag reser mig upp och tror att det är dina älskade steg i trappan.
— Jag är också nöjd med dig, sade hon som om han varit ett litet skolbarn, är du det också med mig?
— Med dig, ja, sade han, om jag blott hade möjlighet att vara hos dig alltid och vaka över dig varje dag och stund, om jag finge säga till varje drummel, som ser på dig: understå er inte, hon är min — det måste ju vara många om ett så härligt byte. Varför kan jag inte förtjäna för oss bägge, varför skall det dröja så länge, innan jag kan? När jag tänker på möjligheten att förlora dig, blir jag alldeles kall av rädsla.
— Blir du kall då, alldeles kall? frågade Pennskaftet ivrigt.
— Ja, bekräftade han.
— Det är gott, sade hon allvarligt och nickade. Men nu, älskade, är du allt utom kall — — —
— Kanske jag ändå borde gå ner på mötet.
— Å nej, det är för sent, bad han förskräckt.
Men hon gjorde sig loss.
— Om jag raskar på, hinner jag nog ner till resolutionen. Hon tog hans huvud intill sig och
