Sida:Pennskaftet 1926.djvu/14

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

16

Verkställande utskottet, rättade hon med ett medlidsamt leende — V. U., som bad mig, att ta en föredragsturné på hemvägen, så vaknade jag genast upp och blev rörd, som då man skådar ett kärt gammalt ansikte efter lång skilsmässa. Jag kände, att jag hellre vill vara en oansenlig rösträttskvinna i Stockholm än en sorglös grästorva vid Atlantiska havet och hellre se mina fula och tacksamma svenska auditorier än solen sjunka vid Frankrikes kust.

— Hellre inandas luften i Finnsta godtemplarsal än de svala, salta vindarna med bud direkt från amerikanska kontinenten?

— Ja, sade doktorn med övertygelse.

— Det där har en misstänkt likhet med religion, sade Cecilia.

— Ja, nog vet jag, att vi, de allra första rösträttsarbetarna, kände oss som de första kristna, när vi höll våra begabbade möten på de egendomligaste lokaler och lade råd hur vi skulle komma över det hav av motstånd och likgiltighet, vari vi befann oss. Jag tror också, att vi hade något, som liknade de första kristnas entusiasm. Vad var det nu ni smålog åt så skeptiskt?

— Åt att ni tror, att jag skall komma dit, jag? Religion förutsätter ju liv och en sådan som jag…

— Ja ja, sade doktorn, vi får vara glada om verkställande utskottet till en början kan bli era sjukvårdare och Lästmakaregatan ert sanatorium. Var nu inte så förfärligt klentrogen.