Sida:Pennskaftet 1926.djvu/13

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

15

mig, om en dag intresset kommer av sig själv, för det gör det.

— Är ni så säker på det, frågade Cecilia och betraktade Ester Henning med ett småleende, vars ironi ej bekom denna det minsta.

— Jag skall ge er ett litet exempel på hur dyrbar saken kan bli en, när man tjänat den en tid, sade hon. Jag kommer från Normandie, reste dit i övermåttet av trötthet för att ligga och tiga vid Atlantiska havet, jag, som docerar elva månader av de tolv — — —

— Vid de stora haven bör man lida sina kval, insköt Cecilia sakkunnigt.

— Ja, och sedan gå till de stora städerna och finna sig nya, sade doktorn och slog ut med handen. Har ni varit i Normandie?

— Ja, men det är mycket längesedan.

— Nå, då vet ni alldeles hur läkande och stärkande det är att leva borta från allt, att ligga där på branten, där Frankrike stupar rakt ner i vågorna och känna sig som en bit av den gröna saltöverspolade franska grästorvan, medan floden faller och stiger och havet vandrar in mot land, dånande som tramp av tunga hovar — — — Doktorn hade ofrivilligt kommit in i en fras ur sitt senaste föredrag, och Cecilia fick ett längtansfullt uttryck i ögonen, den kuvade lärarinnans blick, som reser tillbaka till klassrummet och höstterminen.

— Men, fortsatte doktorn, trots allt detta, när jag en dag fick ett telegram från V. U. —