15
mig, om en dag intresset kommer av sig själv, för det gör det.
— Är ni så säker på det, frågade Cecilia och betraktade Ester Henning med ett småleende, vars ironi ej bekom denna det minsta.
— Jag skall ge er ett litet exempel på hur dyrbar saken kan bli en, när man tjänat den en tid, sade hon. Jag kommer från Normandie, reste dit i övermåttet av trötthet för att ligga och tiga vid Atlantiska havet, jag, som docerar elva månader av de tolv — — —
— Vid de stora haven bör man lida sina kval, insköt Cecilia sakkunnigt.
— Ja, och sedan gå till de stora städerna och finna sig nya, sade doktorn och slog ut med handen. Har ni varit i Normandie?
— Ja, men det är mycket längesedan.
— Nå, då vet ni alldeles hur läkande och stärkande det är att leva borta från allt, att ligga där på branten, där Frankrike stupar rakt ner i vågorna och känna sig som en bit av den gröna saltöverspolade franska grästorvan, medan floden faller och stiger och havet vandrar in mot land, dånande som tramp av tunga hovar — — — Doktorn hade ofrivilligt kommit in i en fras ur sitt senaste föredrag, och Cecilia fick ett längtansfullt uttryck i ögonen, den kuvade lärarinnans blick, som reser tillbaka till klassrummet och höstterminen.
— Men, fortsatte doktorn, trots allt detta, när jag en dag fick ett telegram från V. U. —
