X.
Baron Starck i första kammaren satt hemma i sin riksdagsdubblett och väntade på en intervjuare från Frisinnade Morgontidningen. Redaktionssekreteraren hade förberett honom på besöket föregående dag, i häpenheten hade han samtyckt att ta emot och var nu en smula nyfiken på vad saken kunde gälla.
Klockan slog just halv elva, den överenskomna tiden, då en knackning hördes på dörren till det yttre av de båda rummen.
— Stig in, sade baronen.
Men ingenting hördes — jag smög mig in som ett tryckfel, berättade Pennskaftet senare — och han förnyade just i högre och något retad ton sitt »stig in», då den halvslutna dörren till det rum, där han befann sig, sakta sköts upp, och en ung dam, klädd i ljusblå tailormade och en svart sombrero på sitt rågblonda huvud stod på tröskeln.
— Jag kommer från Frisinnade Morgontidningen, sade hon till svar på hans bestörta min.
Baronen, som rest sig upp, tog ett par steg baklänges.
— Å, herregud, ett fruntimmer! sade han.
— Ja, var det inte bra? frågade Pennskaftet och
