146
som ännu icke ens lärt känna vägen till bättre villkor, som blott kunde sucka under sina odrägliga bördor: — Nej, han skall icke förstå verkligheten, tänkte hon.
— Om baron hade arbetat många år på en sak, ständigt upprepat samma argument för att bevisa rättvisan i er begäran, ständigt blivit tillbakavisad med samma förevändningar, och till slut måste undra, hur det skulle gå att hålla uppe intresset under den långa väntetiden, så skulle baron kanske också bli otålig, svarade hon blott. Men jag skall be att få skicka baron vår litteratur.
— Men ni är ju så få, som frågar efter i själva verket, sade han.
— Ja, men de duktigaste, svarade Pennskaftet tvärsäkert och såg baronen trohjärtat rakt in i ögonen — ty, sade hon sedan till sina vänner, generalen hade tillhållit mig att göra mitt allra bästa.
Baronen var nu vid det förträffligaste humör, och de samtalade helt vänskapligt vidare.
— Om fröken vore min dotter, sade han, så skulle jag bestämt känna det, som om jag ville bevara fröken för det politiska livet. Tro mig, fröken, en ung flicka som ni är skapad för något helt annat.
Åter tänkte Pennskaftet: — O, han skall icke förstå, vad vi är eller vad vi vill, men då han verkligen låtit uppriktigt vänlig, kunde hon endast tacka honom för hans omtanke.
